Oktober 2011

Oktober 2011

Första dagen i November; björkarna på natursnigeln är nu i stort sett nakna och solen står lägre på himlen. Idag hörde jag rödhaken som med sin vackra, men ack så vemodiga sång förkunna senhösten och vinterns ankomst. Det mörka boreala halvåret är här! Jag sitter i skrivande stund i min lilla studio och sovrar bland anteckningar och de hundratals bilder jag tog denna oktober. Trots att det - för vår del skall sägas! - i stort sett inte händer så mycket mer än trivialiteter och grå vardag känns ändå arbetet på något egendomligt sätt meningsfullt för min del. Jag är nämligen barnsligt förtjust i lilla och det vardagliga.

Läser i Folketiendes webbupplaga om den drygt 3 kilometer långa storstrømsbroen som förbinder Masnedø och Falster. En bro som jag passerat oräkneliga gånger i mitt liv där jag med värme minns turerna med farfars lastbil och farmors taxi. Bron invigdes 1937 och var ett slags danskt svar på Franklin D. Roosevelts New Deal, ett försök att mildra 30-talets ekonomiska depression genom att sysselsätta arbetslösa unga män. Brons betydelse genom åren kan knappast överskattas för såväl bil som tågförbindelser till Tyskland och kontinenten. Otaliga är de svenskar som på sin väg söderut svurit över den smala betongvägbanan på bron. Otaliga är alla de svenska järnvägsresenärer som från kupéfönstren beundrat den vackra vyn över Storstrømmen, Smaalandsfarvandet och Grønsund. (Sedan 1985 går dock den tunga biltrafiken på modern motorväg via de ståtliga Farøbroerna en mil österut.) Nu har man dock funnit sprickor på bron och tågtrafiken ligger nere tills felen är åtgärdade. Samtidigt börjar det så saktliga gå upp för politikerna att det kanske rent av behövs en ny järnvägsstorstrømbro (eller tunnel) för att komma i fas med bautaprojektet Lolland-Fehmarnförbindelsen, ett tunnelprojekt som skall förbinda Lolland med Fehmarn i Tyskland. Det glunkas nämligen om snabbtåg och en ökning av den internationella godstågstrafiken via tunneln och då lär den enkelspåriga gamla bron knappast räcka till. Klicka på bilden till vänster och ta del några av mina storstrømbrobilder från senare år (2007-2011)

Har senaste månaden alltmer börjat upptäcka tjusningen med rödvin. Detta på bekostnad av mitt älskade öl. Favoriten just nu är franska Domaine Lalande Réserve Merlot. Lättducket, men inte mesigt. (enligt vinsnobbarprovarjargongen: "Fruktig smak med inslag av skogsbär, slånbär, örter och lakrits.") Ett glas vin ackompanjerad av ett stort glas vatten och välbefinnandet infinner sig. Ibland blir det två glas, alltid på eftermiddagen, mer sällan på kvällen emedan lunginflammationen jag ådrog mig för ett par år sedan förvandlade en kronisk nattuggla till hängiven morgonmänniska med tidiga vanor. Det sägs att två glas rödvin om dagen lär vara bra för blodomloppet. Se där! Ibland förenar sig nyttigheter med nöje. Dock är det fortfarande öl som gäller i samband med pubenbesöket! Utförlig verkprogramtext om ovannämda vin finner man på rejtingsidan "I glaset". (Klicka på vinflaskan till höger)

Uwe Tellkamps Tornet utspelar sig i Dresden i dåvarande DDR åren 1982-89 - d.v.s. till och med året då muren föll. Romanen höll mig inte bara trollbunden under några veckor i september utan bjöd även på märkliga sammanträffanden på det privata planet. Man blev minst sagt förvånad när man fann några av ens egna högst hemmagjorda uttryck och egenkomponerade nonsensord (som givetvis ej exemplifieras på denna offentliga virtuella plats) i boken. En annan smårolig omständighet är att innan jag ens visste vem denne Tellkamp var, färdigställde jag i augusti en låt som fick titeln Newa Nights. En sequencerlied som delvis griper tillbaka på en resa jag företog med min dåvarande flickvän Karin till Dresden november 1986. Vi bodde en på interhotel [1] Newa på Prager Straße mittemot Hauptbahnhof. (se vykortsbilden t.v.) Det blev till en tur upp på vinden och senare några timmar vid scannern för åt att skanna av "analoga" fotografier från besöket i det då brunkolsdisiga och trasiga Dresden. Jag har lagt ut bilder från resan på min bildsajt - klicka på vykortsbilden.
[1] Mer om östtyska "interhotel" och "intershops" här

Ägnade några sega eftermiddagar dagar i oktober åt Werner Herzogs filmkonst - närmare bestämt Kaspar Hauser (1974), Hjärta av glas (1976) och Stroszek (1976) En gång i tiden var dessa filmer sällsynta och visades på sin höjd någon enstaka gång på TV var tionde år eller i samband med någon slags festival på folkets bio. Sedan hemvideon slog igenom för ett par tiotal år sedan har emellertid filmen fått liknande konsumtionsmönster som musiken. Filmer, även smala sådana, är numera tillgängliga för allmänheten och kan avnjutas i hemmets lugna vrå, när och hur man vill. Jag var oerhört fascinerad av ovannämda filmopus när jag såg dem i slutet av 70-talet. Analyser och så kallade problematiseringar överlämnar jag dock med varm hand åt de som känner sig manade. (Mer eller mindre akademiska, långsökta Analyser och tyckanden finner man en masse på nätet.) Mer om de minst sagt märkliga figurerna Kaspar Hauser, som dök upp från ingenstans och som hittades på torget i Nürnberg den 28 maj 1828 med ett brev i handen, och den bayerske 1700-talssiaren Mühlhiasl som inspirerade den tyske författaren och surrealisten Herbert Achternbusch (manus) och Herzog (regi) till det säregna filmäventyret Hjärta av glas kan man läsa i webbcyberencykopedin Wikipedia. (klicka på länkarna). Sällan har väl Pachelbels berömda kanon klingat skönare som filmmusik än i Kaspar Hauser och man blir smått vemodig av den i Stroszek återkommande spröda celestan som speldoseaktigt framför "L´Absence (II:e satsen) ur Beethovens Lebewohlsonat i Ess-dur opus 81a. Tyska 70-talskultbandet Popul Vuhs suggestiva musik fördjupar på ett magiskt vis den ömsom skrämmande, ömsom överjordiska stämning som genomsyrar det apokalyptiska filmdramat Hjärta av Glas. När jag nu i oktober såg filmen för första gången på många år kom jag osökt att tänka på ett par konstverk av Caspar David Friedrich (som f.ö. var svensk medborgare!) Se bilderna nedan

T.v.: Bild från inledningensscenerna i Hjärta av glas som gjordes i Bayerischer Wald nära tjeckiska gränsen
T.h.: Bild från en av slutscenerna i Hjärta av glas som gjordes på Skelligöarna vid Irlands sydvästra kust

Caspar David Friedrich: T.v. Der Wanderer über dem Nebelmeer (ungefär: Vandraren över dimmans hav)
T.h. Kreidefelsen auf Rügen (Kritklippor på Rügen)

Månadens natursnigelrapportsammanfattning
Natursnigeln är i likhet med dagen och natten ny varje dygn. Inte ens en natursnigel kan hoppa i samma flod upprepade gånger. Så även under höstmånaden oktober då löven i början av månaden visade upp sin prunkande höstskrud för att sedan falla i samband med ingången till November. I stort sett varje morgon är jag ute på snigeln, ibland i sällskap med frugan, ibland ensam. Varje promenad dokumenteras med ett tiotal bilder tagna med våran lilla Casio Exilim. Ibland möter jag på ett eller flera rådjur, ibland hurtiga s.k. stavgångare med hörlurar (hälsomedvetna? kanske, men hörseln skiter dom tydligen blankt i!); men även flanörer som i likhet med frugan och jag själv ledigt klarar sig utan gångstavar, hörlurar med skvalradio och som njuter av natursnigelns rika ljudpalett (som exempelvis lövprassel, vind, havsbrus, fågelläten, avlägsna motorljud från diverse mer eller mindre avlägsna havsfarkoster m.m.).

6 oktobernatursnigelbilder - navigera med ringarna ovan!

Avslutar oktoberloggen med denna småroliga bild som jag tog söndagen den 16 oktober.
Rymdinvasion på Västövägen vore kanske en lämplig titel?