Peter HansenCopyright©2011 Peter Hansen & Cyroscope Contact Me

Jag har varit riktigt dålig på att attendera konserter med gamla pop- och rockhjältar de senaste 25 åren. När en vän till mig frågade om jag hade lust att hänga med till Rondo och kolla in Crosby och Nash var jag därför inte nödbedd. Det är väl minst 35 år sedan Crosby och Nash senast var i Sverige och man vet ju aldrig när de nästa gång tänker gästa våra boreala breddgrader och inte minst den provinsiella västkustmetropolen.
Rondo var i många år västkustdansbandens svar på countryns Grand Ole Opry. På trottoaren utanför har man på Hollywoodvis stansat (?) in några av de största dansbandens namn i trottoarstenarna. När jag för första gången på 25 år denna februarikväll klev in i denna lokal med dess porrklubbsröda inredning kändes allting kusligt välbekant. Efter en stund tyckte jag dock att det var ett genidrag att förlägga evenemanget till det intima Rondo istället för exempelvis konservhuset. Jag föredrar den informella klubbmiljön med bord och barer framför det traditionella, urtråkiga bussåkandet med tillhörande klaustrofobi och åksjuka som man får utstå i vanliga konsertlokaler. I trängseln vid en av barerna hälsar jag med en diskret nick min gamle vän B. Min plats ligger bara ett par rader från scenen och på vägen dit springer jag på "husgitaristen" P, välkänd från TV. Han har med sig en vän som gjort sig känd som folkkär bingoutropare i den enda markbundna privata TV-kanalen. Vännen presenterar sig lågmält som L. Vi konstaterar att det säkerligen kommer att bli en trevlig pensionärspopkväll. Jag beslutar mig för att kolla in utrustningen och nedanför scenen träffar jag M, som spelar i ett känt lokalt Beatlescoverband. Mitt i vår konversation dämpas belysningen och beväpnad med ett dyrt glas vitt i handen tar jag mig skyndsamt till min plats.

Plötsligt står de båda legendarerna där. Uppbackade av ett – skulle det omedelbart visa sig – minst sagt kompetent band drar de igång ett tungt sväng. Jag tycker mig känna igen låten och under den första versen letas det febrilt i gömmorna i mitt huvud. Lagom till andra versen har min inre arkivarie lyckats leta fram Nashs gamla Vietnamlåt från 1972(?). En låt som jag förknippar med Gran Canaria sommaren 1973. (På hotellbaren i Las Palmas gick singeln Military Madness dagligen på jukeboxen – och detta under Francotiden!) Nu låg dock valet att öppna showen med just denna låt helt i linje med Crosbys och Nashs politiska engagemang. I synnerhet Crosbys, som under de senaste åren via webbsidor och intervjuer bedrivit en kampanj mot den sittande Bushadministrationen och Irakkriget. De gamla 68-takterna sitter tydligen kvar. Efter denna uvertyr hälsar Nash publiken med klyschan "Det är trevligt att vara här". Men det är också trevligt att åka till Marocko fortsätter han och den mogna publiken har redan börjat jubla innan han ens har hunnit räknat in Marrakesh Express från CSN:s första (och bästa) platta från 1969. Mina tankar går först till tant grön och hennes kök, där vi unga hippiesar för 32 år sedan samlades och drack örteer som smakade halm, och sedan till Jan Banan på Paradisgatan. En kulen höstkväll 1974 satt vi och tittade på diabilderna från den marockoresa som bananen just hade företagit tillsammans med sin flickvän och dennas – tyckte jag då– inte helt osköna väninna. "Wouldn't you know we're riding on the MarrakeshExpress... I smell the garden in your hair..."Ja, ja – denna nostalgi, hur hanterar man sånt? Nash verkar vara i fysisk och musikaliskt topptrim. Att han passerade 60 års-strecket för flera år sedan märks inte alls. Barfota springer han runt på scenen och liknar en brittisk strandraggare på solsemester i Västindien. Han sköter det mesta av snacket mellan låtarna, medan den betydligt mer introverte Crosby då och då häver ur sig politiska skämt om USA och George Bush samt emellanåt bombarderar den stackars Nash med plektrum. Crosby ser med sin spolformade kropp (enligt honom själv "shaped like an avocado"), stripiga hår och baseballkeps ut som en korsning mellan en bonde från Arkansas och en konstnär som jag känner. Att han över huvud taget står på scen i kväll måste räknas som ett mirakel. Jag minns en artikel någon gång kring tiden för Palmemordet 1986 om en "föredetting" som satt i fängelse i Texas för narkotikabrott. I artikeln fanns en bild på en man som bar en skylt med texten "Free David Crosby now". Crosby lyckades tillsammans med sin fru ta sig ur knarkträsket men drabbades därefter av en rad olyckor som hade knäckt den bäste – bland annat en dödlig leversjukdom. Det var dock segt virke i gubben och levertransplantationen gick bra. Dessutom dök vid denna tid en 25-årig son upp från ingenstans. Sonen sitter nu denna kväll bakom kurzweilersynten och brevid står en stolt pappa. När Crosby inte spelar gitarr står han med händerna i byxfickorna och levererar den ena sångstämman efter den andra med en överjordiskt klar röst. En röst som hade fått vilken sångare som helst på denna jord att bli grön av avund. Det råder en sympatisk åldersfördelning i bandet där "ungdomarna" utgörs av en skicklig och glad trummis samt Crosbys klaviaturspelande son (som i motsats till pappan ser ut som präktigheten själv). Det märks i deras attityd till klang och beat att de kommer ur en yngre skola. Den något anonyme svarte basisten är i sin tur några år äldre, medan gitarristen – som för övrigt ser ut som en studierektor på en folkhögskola någonstans i Dalsland – bör nog bör vara en bit över de femtio. Nytt, inte oävet material, blandas med gamla godingar som Immigration Man och Déjà Vu. Efter ett tiotal nummer och en timmas musicerande annonserar Nash att det är dags för en paus och bandet lämnar hastigt scenen.

Vid baren byter jag ett par ord med K. och mycket riktigt visar sig den unga stiliga damen vid hans sida vara dottern som jag inte har sett sedan hon satt i en barnvagn vid säldammen i Slottsskogen sommaren 1983(?). D. frågar mig vad tycker om konserten så långt. Jag svarar att den är mycket bättre än förväntat. (Jag hade fruktat en gubbig, sentimental, senil nostalgishow av det slag som numera tyvärr är vanligt när popfarfäder drar ut på turné.) Gubbarna är i högsta grad på hugget och låter inte det minsta dammiga. (Märkligt nog låter ungdomarna i bandet gubbigare.) Husgitarrist P upplyser mig om att gitarristen är ingen mindre än studioräven Dean Parks – som för övrigt är en gammal vän till husgitarristen. Parks har väl figurerat på minst ett par hundra skivproduktioner, bl.a. Steely Dans skivor (om nu någon till äventyrs minns den orkestern.) Andra set inleds med Graham Nash ensam med ett keyboard (pianosampling) framförande en låt som jag glömt namnet på från "båtplattan" (1976?). Därefter ansluter Crosby och det gamla strävsamma paret gör en ömsint version av Crosbys mästerverk Guinnevere. För ett ögonblick står tiden still och visst känns det i hjärtat när poesi som "Streaming out when we ride. Through the warm wind by the bay" ljuder i detta dansbandspalats. Det skulle visa sig vara kvällens höjdpunkt och låten är kanske Crosbys mest lysande exempel på "endless ballads with weird tunings (gitarromstämningar.s.k. scordaturas)" som han senare i showen skulle uttrycka saken. Även i andra set blandas gammalt och nytt och från "båtplattan" spelas Nashs finstämda ballad Just A Song Before I Go. Även nytt material (som jag tidigare inte hade hört) hinns med innan värmen skruvas upp med en ösig version av Almost Cut My Hair. Det känns som ödets ironi att lyssna till Wooden Ships denna kväll i en lokal som ligger bara några hundratals meter från en av mina gamla replokaler. Just denna låt jammade vi ofta på för nästan 30 år sedan. Det blev lite av en sport att ytterligare skruva till Crosbys och Stills redan stenade dialog (se ovan) och i refrängen blev orden Wooden Ships ibland till Wooden Shoes. Träskeppen avslutade konserten men publiken ville ha mer. Som extranummer vankades det allsång i Our House och även Teach Your Children hanns med. Genomsnittsåldern på publiken denna kväll skulle jag uppskatta till 49 år och sju månader. Visserligen fanns det yngre förmågor i publiken, men de flesta av dessa utgjordes nog av söner och döttrar som gjorde sina målsmän sällskap. En riktigt trevlig afton med andra ord konstaterar S. och jag, och nästa gång har förhoppningvis även Stills och Young anslutit sig.

Post Scriptum 20 februari 2005:
 
Set I: Military Madness, Marrakesh Express, Long Time Gone, Lay Me Down, Immigration Man, In My Dreams, I Used To Be A King, Carry Me, Jesus of Rio, Cathedral, They Want It All, Déjà Vu.
Set II: Cold Rain (så hette den), Guinnevere, Milky Way Tonight, Puppeteer,Delta, Don't Dig Here, Just A Song Before I Go, Wasted On The Way, Wind On The Water, Almost Cut My Hair, Wooden Ships.
Extranummer: Our House (allsång på Rondo), Teach Your Children (allsång II på Rondo). (Stort tack till D. för "setlist")
Musiker: David Crosby: sång, gitarrer (omstämda såväl som normalstämda) Graham Nash: sång, gitarrer, klaviaturer, tamburin James Raymond: klaviaturer, kistharmonium, sång Dean Parks: gitarrer, pedalsteel Andrew Ford: elbas Stevie Di Stanislao: trummor, slagverk, sång