Peter HansenCopyright©2011 Peter Hansen & Cyroscope Contact Me

Det har omsider kommit till min kännedom att Ny Musik-konserten den 10 mars Anno Domini 2009 ej kommer att anmälas i dagspressen. Orsaken härtill har givetvis med tidsandan att göra. Det har hänt mycket på dagspressens kultur- och nöjessidor de senaste åren. Det Milton Friedmanska lunchbudskapet med medföljande preferenser har omsider nått kulturcheferna/skribenterna och kommer för mycket lång tid framöver att prägla kultur- och nöjesbevakning. Omständigheterna har fått mig att författa denna anmälan, eller snarare rapport/loggbok från ett musikevenemang av ett slag som sällan omnämns i dessa kulturevenemangs- och Pirate Bay-tider.

Det var en liten men naggande god skara där alla i stort sett kände alla som samlades i Immanuelskyrkans modernistiska bönhus denna fullmånetisdag för att avnjuta en annorlunda musikstund. På menyn stod "Kollegerna uppvaktar" och den som uppvaktades var ingen mindre än den egensinnige och antikarriäristiske amerikanske kompositören Christian von der Wolff. De uppvaktande kollegerna – däribland undertecknad – hade på anmodan från Ny Musik (läs Herr Nilsson) komponerat var sin tonande 75-årshälsning. Kvällens ensemble utgjordes av en härligt brokig kvintett bestående av (damerna först) dekanskan vid de konstnärliga fakulteterna vid Göteborgs universitet, Anna Lindal (violin), pianissan Kristine Scholz, trombonisten och kompositören Ivo Nilsson, pianisten/kompositören Mats "Hefe" Persson och värmlandsslagverkaren Per Sjögren. Tyvärr saknade konsertlokaliteterna av religiösa skäl en bar vilket medförde att mellanakten för min del inskränktes till en pissepaus. Som vanligt undfägnades publiken med ett omfattande konsertprogram – något som inte alltid tillhör vanligheterna när det gäller kammarmusikkonserter.

Först ut denna kväll var engelsmannen Howard Skemptons Forget the Minuet. Howards musik är postkolonialistisk, nonexpansiv och därmed såpass ren att ingen begär att den skall genomgå ytterligare ett expressionistiskt 1900-talsstålbad. Vi talar här om toner som ej står i skuld och därmed är fria att åter tjäna under tonalitetens och den divisiva meterns banér. När jag hörde Skemptons glatt struttiga marsch – som i mina öron på håll kändes som en avlägsen kusin till Saties sena balettmusik, frammanades för mitt inre en bild av fräkniga kärnfriska barn som leker under en blå himmel med vita moln i en evig sommar.
I en av de talrika barnuppfostringshandböcker (jag har glömt titeln) som gavs ut under 50-talet åskådliggjordes medelst fotografier ett psykologiskt test där barn med identiska, lika stora mekanoliknande moduler i trä fick som uppgift att bygga vad som föll dem in. "Friska" barn skruvade ihop byggkranar, bilar, hus medan "störda" barn skruvade ihop bitarna hipp som happ, där dock byggmaterialet ironiskt nog garanterade periodicitet och upprepning. Med Skylla som det skenbart infantila och Charybdis som det "störda" och abnorma skyddas Chris Newmans egensinniga musik från intrång av slipsnissar och vänner av lag och ordning. I Newmans karga värld fördunklas minnen och associationer ej medelst variation, utan paradoxalt nog med monotonin och upprepningen som verktyg. En musik som kräver ständig uppmärksamhet och framförallt en självständig lyssnare utan svetsglasögon. Trots patos och fläktar av storhetsvansinne kändes Newmans födelsedagshyllning som den som på sätt och vis i anden stod födelsedagsbarnet närmast denna afton. I likhet med hos Wolff befinner vi oss i den sena romantikens yttersta utmarker där varken sköna titlar eller lackskorsmilitärprofessorer eller för den delen "provokatörer" gör sig besvär.
Det är inte ofta det nappar för min del, men denna kväll var minst sagt speciell. I vissa passager av min Howlin' Wolff in Hangover fläktade en mild sensommarvind genom det mörka modernistiska böntemplet och jag blev inte så lite rörd. Rörd över att åtskilliga av dem som jag älskar (och som inte alltid förstår min musik) ej var närvarande denna kväll. Jag hade velat ge dem dessa dyra fem minuter.

Efter den påvra mellanakten (se ovan) var det dags igen. Av pedagogiska anledningar, förmodar jag, följdes Mats Perssons Stain av Zoltán Jeneys Memories of Delphoi. Från senromantikens yttre svårnavigerade utmarker och postkolonialistiska tongångarna bjöds auditoriet med dessa verk ej blott på en tillfällig (?) återkomst av den sena romantikens imposanta dialektiska stödkorsett – nämligen dikotomin mellan det apolliniska och dionysiska. Trauermarsch är ordet som osökt kom till mig när jag hörde Hefe Perssons elegiska tongångar. En Nenia inspirerad av krigets vansinne. Med denna gripande komposition ansluter Persson till den traditionella centraleuropeiska berättande sospiratetexpressionismen. Om Persson i sin humanistiska attityd kan liknas vid en svartklädd Alban Berg, känns min gamle läromästare Zoltán Jeney mer som en vitklädd Stravinsky. Den tredelade Memories of Delphoi fick mig formmässigt osökt att tänka på Galileis teckningar av planeten Saturnus ringar. Titeln antyder minnen ur det förgångna och i de snabba yttersatserna känner man igen "den gamle" Jeney från 70-talet med hans säregne åttondelsminimalism. Den centrala långsamma satsens inbyggda tidsmaskin förflyttar mig med 60-talsmodernismens additiva rubato och flygelsträngknäpp och mikrointervall till ett urbant techicolorskylinebrasilia, resor med caravellplan betjänade av twiggyflygvärdinnor och vidare (med åtsittande slips) med TEE-dieselmotorvagnståg till ett sommarbränt och informationsteoridrabbat Darmstadt. Ett musikalisk déjà vu m.a.o. Efterkrigsromantikerna fortsatte under avantgardismens blodiga fana det mödosamma arbetet med att söka utplåna verkets bakåtreferenser – d.v.s. dess minne. Med en såpass stark bundsförvant som den liksväviga temperaturen och mer eller mindre sinnrika och spektakulära metoder lyckades vissa av förra sekelskiftets kompositörer med viss framgång amputera tonaliteten, men hur besegra metern? Metern som är verkets viktigaste minnesparameter? När väl krutröken från 60-talets revolutioner och genomgripande paradigmskifte hade skingrats upphöjdes frågan till de akademiska viloplatserna där det tävlades om vem som kunde besvara frågan bäst, samtidigt som estetanarkister talade om tonernas rättigheter. Sålunda talade exempelvis John Cage i slutet av sin livsbana om "att befria tonerna/ljuden". Allt detta medförde paradoxalt att den romantiska musiken genom att försöka utsläcka sig själv förstärkte den romantiska draget ända till absurditet. Fantomsmärtorna blev till sist såpass påtagliga att det inte bara uppstod ett Klondike för drömtydare i form av alsköns avlönade musikvetare, recensenter och filosofer (några intressanta, andra nästan obegripliga), utan även att äktenskapet med de mödosamt uppbyggda institutionsscenerna (konservhus m.m.) knakade (och fortfarande på sina håll knakar) i fogarna. Hur långt från denna bitvis patetiska dramatik befinner sig inte Jürg Freys tonkonst? Hos Frey har inget avlägsnats med våld. Här har de tidigare så förhatliga konnotationerna helt enkelt bleknat eller rättare frivilligt trätt tillbaka och de liksväviga tonerna (och pauserna) har blivit natur. När Anna Lindal lät det långa lilla h:et i den andra satsen av Les tréfonds inexplorés de signes klinga i Immanuelskatedralen denna afton kände jag att jag nästan fysiskt kunde gnida mig mot tonen. I den lågmälde schweizarens trädgård är tonerna verkligen Frey! Det har i efterhand slagit mig att jag med Jürg Frey denna kväll för första gången sedan 60-talet har fått uppleva något verkligt nytt inom efterkrigsromantiken. Liket lever! Det vilade något bitterljuvt över denna afton. Jag kom på mig själv att flera gånger tänka på musikfilmen Down from the Mountain. Tyvärr känns i stort sett alla konserter med nyskriven noterad efterkrigsromantisk musik numera i praktiken som ett slags begravningsakt där de mödosamt ihopknåpade alstren förs till sista vilan. Visserligen gjordes en ljudupptagning denna afton, men denna kommer att spridas endast till oss fåtal närmast sörjande och kommer förmodligen inom kort att försvinna i privatbiblioteken. Jag vill tacka Ny Musik (läs Herr Nilsson) och de tappra musikerna (och inte minst oss kompositörer) för en unik konsert!