Peter HansenCopyright©2011 Peter Hansen & Cyroscope Contact Me

Med sina milt provocerande skrifter och den i konstmusik på den tiden ovanliga blandningen av avantgarde, österländska influenser och en närmast informell hållning till musikens material, nådde John Cage (1912–92) långt utanför de sedvanliga konstmusikkretsarna. Slumpgenerad musik är väl det man i första hand förknippar med Cage, och redan i slutet av 40-talet experimenterar den eteriske ikonoklasten med olika slumpgenererande metoder. Metoder som bl.a. skulle komma resultera i den vackra stråkkvartetten från 1950. Genom den unge Christian Wolffs försorg lärde Cage känna Richard Wilhelms klassiska översättning av det urgamla kinesiska oraklet I-Ching. Oraklet med sina stramt vackra hexagram skulle komma att följa Cage som andlig rådgivare, inspirationskälla och slumpgenerator till hans död.
Som verktiteln mycket riktigt antyder antyder använde sig Cage vid sammanställandet av Atlas Eclipticalis (1961) av detaljerade stjärnkartor. Genom att lägga nottransparanger över kartorna genererades notmaterialet praktiskt taget mitt framför näsan på den då 45-årige tonsättaren. En metod som senare återupptogs i samband med komponerandet av ett av romantikens sista stora pianoverk, den märkligt tillbakablickande Etudes Australes. Atlas Eclipticalis, som beställdes av Montreal Festival Society, är dedicerad till ett drygt hundratal intressanta människor, bl.a. Cages mor och far. [Se längst ner på sidan.] Verket är för 1–86 specificerade instrument och byggs upp av musikaliska händelser bestående av 1 till 10 noter. Tempot är "fritt" och likaså duratan. Atlas Eclipticalis kan framföras samtidigt med systerkompositionerna Winter Music (1957) för 1–20 pianon och Song Books (1970) för en till flera röster. Vi talar här om uppförandepraxis som lämnar stort spelrum åt musikerna och där synkroniseringen är satt ur spel, vilket enligt Cages intentioner generar oförutsägbara musikaliska händelser. Cage, som i dessa verk tyckts ha varit ute efter ljudande händelser som i tid var isolerade från varandra, konstaterar torrt flera år senare:
"We've now played the Winter Music quite a number of times. I haven't kept count. When we first played it, the silences seemed very long and the sounds seemed really separated in space, not obstructing one another. In Stockholm, however, when we played it at the Opera as an interlude in the dance program given by Merce Cunningham and Carolyn Brown early one October, I noticed that it had become melodic."
Vid genomlyssningen av de två CD-skivornas rejält tilltagna versioner à la Mahler på 150 minuter slås jag av hur romantisk denna, för inte så länge sedan hardcoreavantgardistiska, musik egentligen klingar. För mitt inre ser jag inte bara iskalla vinternattsfirmament utan även då och då små åskväder som hotfullt drar förbi över fälten. Ibland ser jag labyrinter av urbana motorvägar i gassande solsken som plötsligt kan avlösas av en stilla glänta i morgonljus. Dock kommer denna CD aldrig att bli någon kioskvältare. Man måste vara synnerligen musikaliskt väderbiten och multilingual för att få ett meningsfullt utbyte av denna musik. Inget för veklingar m.a.o.! (Det kan inom parentes nämnas att den legendariske pianisten, elektronmusikkompositören m.mm David Tudor, som medverkar på denna CD, tillsammans med Cage himself uruppförde Winter Music 1957.)

Om Atlas Eclipticalis/Winter Music på dessa fonogram känns friska, förhåller det sig dock annorlunda med Petr Kotics version (eller rättare arrangemang) av 103 (1991). Under sina sista levnadsår komponerade Cage ett stort antal "nummerstycken" för såväl specificerade som ospecificerade instrument/ensembler där verktitlarna – d.v.s. siffran – anger för hur många musiker verket är tänkt. Cage själv talade i gåtfulla ordalag om dessa verk som ett slags försök att "befria ljuden". Låtarna komponerades utifrån en gemensam kompositionsidé där en eller flera toner framförs under en given tidsrymd. Musikern har m.a.o. en viss frihet beträffande när och hur länge tonhöjden ifråga skall klinga. En omständighet som i fallet med ensemblelåtarna (och f.ö. i likhet med ovannämnda Atlas Eclipticalis/Winter Music) sätter synkroniseringen ur spel.
103 komponerades följaktligen för en ensemble bestående av etthundratre instrumentalister. Instrumentariet är specificerat och är i stort sett identiskt med med de orkesterbesättningar som man finner i exempelvis Mahlers fyra eller Richard Strauss' Tod und Verklärung. Vi talar här om en något utökad "normalorkester". Verkkonceptet omöjliggör följaktligen partitur och gör i sammanhanget dirigenten överflödig. Cage har därför ersatt batongdomptören med tre digitalur utrustade med stora displayer. Att det ligger en viss ideologisk symbolik inbakad i detta verkkoncept är uppenbart för den som kan sin John Cage. Tyvärr tycks dirigenten Petr Kotic – i all välmening skall sägas – helt ha missförstått den grundläggande idén bakom detta märkliga verk. Ett missförstånd som bl.a. blottlägger ett problemkomplex som åtskilliga efterkrigskompositörer känner alltför väl. Vis av erfarenheten litar Kotic inte på sina musiker och för att undvika myteri framhärdar han i strid med verkets idé att "dirigera" och därmed styra händelseförloppen. Detta resulterar i en – i varje fall i jämförelse med WDR-orkesterns version – tämjd (och därmed tam) och tandlös historia. Visserligen är besättningen den romantiska orkesterns, men verket är faktiskt koncipierat för 103 olika musiker. Kotic kvalificerar sig i och med denna inspelning till det något skamfilade sällskapet "välvilliga förbättrare" med medlemmar som t.ex. som Ferdinand Loewe (Bruckner), Rimskij-Korsakov (Mussorgskij) och Henri Sauguet (Erik Satie). Relationen kompositör–orkester kan under efterkrigstiden i mångt och mycket liknas vid ett enda långt skilsmässogräl och för åtskilliga moderna kompositörer som lämnat romantiken bakom sig framstår symfoniorkestern alltmer, både som institution och klangkropp, som något förgånget och närmast historiskt. Cage själv underströk hur viktigt det var att ta hänsyn till sista pulten i orkestern och lyfte därmed fram en viktig pusselbit som kan förklara den tidvis förekommande animositeten mellan kompositörer och musiker. En annan intressant sak som slår mig i samband med denna inspelning är att de tidvis långa tonerna tidvis får mig att tro att jag hör en sampler. Orsaken till detta är givetvis det digitala ljudformatet. Dagens digitalinspelningar är ju de facto tekniskt sett samplingar. (Det vore intressant att realisera en "blindversion" (d.v.s. utan medhörning) av 103 eller en av de andra "nummerlåtarna" på en sequencer. Ett slags Walter/Wendy Carlos goes Cage.) Sammanfattningsvis: En angelägen, men samtidigt på sina ställen problematisk quadrupel-cd med musik från den musikaliska romantikens slut

Dedikationslistan till Atlas Ecliptacalis: Edgar Anderson and Dorothy, Hans Austen and Sulamith, George Avakian and Anahid [Ajemian], Louella Bacon, Cathy Berberian, Luciano Berio, Shareen Blair, Nicola Cernovich, Remy Charlip, Robert Dunn and Judith, Öyvind Fahlström and Barbro, Viola Farber, Morton Feldman and Cynthia, Ross Gortner and Priscilla, Raymond Grimaila, Lawrence Halprin and Anna, Walter Hinrichsen and Evelyn, William Jefferys, Jasper Johns, Arthur Josephson and Mary Caroline, Lois Long, Paula Madawick, Keith McGary and Donna, Bruce Markgraf and Rosemary, Pierre Mercure, Leonard Meyer and Lee, Kurt Michaelis, Louis Mink and Pat, Guy G. Nearing, Sigmund Neumann, Nam June Paik, Steve Paxton, Joe Peoples and Ruth, Henri Pousseur and Thea, Robert Rauschenberg, Norman Rudich and Linda, Pegeen Rumney, Houis Silverstein, Chaloner Spencer and Helen, Karlheinz Stockhausen and Doris, James Sykes and Clay, David R. Telson and Paul, William Robert Thompson, Connie Wilson, Richard K. Winslow and Betty, Christian Wolff, Robert Wood and Marilyn, Ralph Pendleton, Carl Viggiani and Jane, David Gordon and Valda Setterfield, Mell Daniel and Minna, Mary Bauermeister, István Anhalt and Beata, Ralph Ferrara, C. H. Waddington, Robert H. Knapp and Johnsia, Mauricio Kagel and Ursula, Willard Lockwood and Louise, Richard Maxfield, Gita Sarabhai, Jose Gomez-Ibanez and Lidia, Emile De Antonio, Esther Dam, Benedicte Pesle, Richard Lippold and Louise, David McAllester and Susan, Toshi Ichiyanagi, Ihab Hassan, my father [John Milton Cage, Sr.] and mother [Lucretia Cage], Peggy Guggenheim, Nathan Shapira and Irene, Walter Van Tilburg Clark and Barbara, J. R. T. Bueno and Emily, David Tudor, Merce Cunningham, Earle Brown and Carolyn, Norman O. Brown and Beth, Samuel Green and Bunnie.