Peter HansenCopyright©2011 Peter Hansen & Cyroscope Contact Me

Som ett slags kulturell ejakulation drabbade oss året 1970, efter de omedelbart föregående årens ackumulerade sociala, politiska och inte minst kuturella spänningar. Studentupproren i såväl USA som i de europeiska s.k. kulturländerna började så sakteliga lägga sig och manifestationer som Woodstock hade slutligen banat väg för ungdomens och underhållningskulturens seger över det förstelnade gubbväldet och den romantiska finkulturen. Detta var också året då Beatles och Jimi Hendrix tackade för sig och då apolloexpeditionerna till månen skulle bli vardagshändelser. Över de kommande två, tre, ja kanske fyra åren skulle en däst och härlig eftermiddagssol ständigt lysa. Med skickligt rullade marijuanajointar i rulltobakspaketet och sött vitt vin innanför västen drog de äntligen föräldrafria hippisarna ut på landet med sina akustiska gitarrer. Inspirerade av den anglosaxiska undergroundkulten växte det i slutet av 60-talet upp tyska popgrupper som skulle nå en viss rytktbarhet  t.o.m. i England och USA som exempelvis Can, Faust, Neu, Kraftwerk och Amon Düül. Av dessa grupper framstår Faust som den mest mytomspunna och gåtfulla. 32 år efter att jag köpte So Far på Bomans skivbutik i Kungälv sommaren 1974, sitter jag i mitt arbetsrum och lyssnar igenom CD-boxen The Wümme Years 1970-73. I den finner man nymastrade versioner av de tre första faustalbumen från början av 70-talet samt två skivor med postumt material som gavs ut först på 80-talet. I det medföljande häftet intervjuas två av bandmedlemmarna, teknikern Kurt Graupner, Uwe Nettelbeck (Fausts dåvarande manager) samt Slapp Happy-medlemmen Peter Blegvad.  Att här beskriva den kanske mest egendomliga och gåtfulla karriären i populärmusikhistorien låter sig knappast göra. Myterna är många och av intervjuerna att döma tycks de inblandade ha sinsemellan motsägande minnesbilder.

1970 presenterade journalisten, författaren, hippiedandyn m.m. Uwe Nettelbeck en grupp okända hamburgmusiker – Werner "Zappi" Diermaier (trummor), Joachim Irmler (orgel), Arnulf Meifert (?), Jean-Hervé Peron (sång, elbas, ack.gitarrer, trumpet), Rudolf Sosna (sång, gitarrer, klaviaturer) och Gunther Wüsthoff  (saxar, elektroniska"devices") – för skivbolagsdirektörerna på Polygram. Skivkontrakt skrevs och den företagsamme Nettelbeck lyckades t.o.m. övertala Polygram att finansiera en studio med en heltidsanställd ljudtekniker enkom för detta projekt. På den tiden sökte hippisar och popmusiker sig gärna ut på landet och en gammal nerlagd byskola i den lilla landsbyn Wümme gjordes om till studio och hippiekollektiv. Under några år kunde bandmedlemmarna ostörda ägna sig åt ett härligt ansvarslöst leverne med stora mängder hasch, LSD och sprit –  samt skapande förstås. Allt givetvis på Polygrams bekostnad. Den drogfrie och borgerlige ljudteknikern Kurt Graupner fick sig en chock när han först konfronterades med de långhåriga och ständigt påtända musikerna. Samarbetet skulle dock snart visa sig vara en fullträff. Graupner – som tidigare enbart hade arbetat med klassisk musik – såg nya visionära tekniska lösningar som åtskilliga ljudtekniker hade missat. Hans konceptuella idé att redan från första början applicera ljudeffekter "live" skulle komma att forma det unika Faustsoundet. Han specialkonstruerade analoga multieffektboxar med ringmodulatorer, filter, delayeffekter m.m., till vilka musikerna var anslutna genom ett sinnrikt patchsystem. Musikerna kunde sålunda påverka varandras sound vilket i sin tur ofta resulterade i oförutsägbara klangfärger och ljudbilder. I enlighet med bandets uttalade credo utgjorde Faust ett kollektiv där alla bandmedlemmar hade veto och där ingen var "boss". Medan Peron, Diermaier och Sosna var "sångorienterade" utgjorde Irmler och Wüsthoff den "experimentella" falangen. (Meifert tycks dock ha varit lite väl mycket politiskt orienterad och något av en besserwisser och fick därför sparken efter den första plattan.) Genom deras empiriska arbetsmetoder växte gradvis materialet fram och sågs som ett ständigt "work in progress".

Efter ett års arbete släpptes den första plattan 1971. Med sitt transperanta omslag väckte skivan en del uppmärksamhet, framförallt i England. De två första spåren Why Don't You Eat Carrots? och Meadow Meal lånar en del från Mothers of Inventions 60-tals plattor med sina tvära kast mellan musique concrete, marschliknande fanfarer och psykedelika. Texternas bildrika nonsenskaraktär, som tar avstamp i 60-talets LSD-influerade undergroundspoesi, understryker tidsandan. I motsats till de ironiska och antiromantiska Mothers finner man hos Faust en lyrisk ådra som i exempelvis den bitvis pastorala Meadow Meal. Det tredje (och sista spåret) Miss Fortune utgörs till stora delar av en anarkistisk jamsession av det slag som var vanligt i replokalerna på den tiden. På det andra albumet, So Far (1972), har produktionen stramats till och är såväl ljudmässigt som musikaliskt ett markant framsteg. Låtarna har nu fått klarhet och koncentration och den musikaliska brokigheten känns organisk, till skillnad från på den första plattan. Förutom mothersinfluenserna finner vi här även spår av såväl Velvet Underground som modernistisk romantisk konstmusik och Miles Davis Bitches Brew.

Av kommersiella skäl kapade Polygram banden med Faust 1973 och gruppen tvingades bort från sitt näste bland alléerna mellan Hamburg och Bremen. Affärsmannen Richard Bronson som just hade startat Virgin records köpte över Faust från Polygram och gav som ett slags offentlig "promotion" ut plattan Faust Tapes. Plattan bestod av tidigare outgivna låtar samt ett 20-tal experimentella fragment från Wümmesessionerna 1971–73 och såldes till singelpris (vilket innebar att Virgin förlorade pengar för varje såld skiva). Albumet skulle emellertid – till skivbolagets förfäran – hamna på englandslistan och skivan är väl den enda i populärmusikens historia som har dragits in för att den sålt för bra. Albumet är enligt min mening inte bara Fausts, utan kanske rent av den s.k. krautrockens opus magnum och ännu efter 33 år finns fräschören kvar. Här finner vi bland de 26 korta spåren råa, skärande elektroniska ljudalster. Vi finner även ambientmusik och ruffiga poplåtar som har en märklig inre skönhet och nerv. På de i boxen medföljande bonusskivorna BBC Sessions och 71 Minutes finns en del intressanta tagningar från framförallt Wümmesessionerna. BBC-konserten från 1973 har sina poänger och med de mytomspunna Münchensessionerna från 1975 tycks det som om Faust var i färd med att lämna det koncentrerade låtkonceptet för ett lösare, improvisatoriskt musicerande. Kurt Graupners betydelse har redan nämts. Trots att Faust enligt egen utsago utgjorde ett kollektiv framstår Rudolf Sosna (1946–96) som hjärnan i bandet. Peron beskriver i det medföljande häftet Sosna som en komplex personlighet och ett galet geni. "He drank a lot, he worked a lot, he played a lot. He was an extremely exhausting man." (När Faust 1990 var i färd med att återuppstå var Sosna vidtalad. Det skulle tyvärr visa sig att han vid den tiden var ett försupet vrak och omöjlig att samarbeta med. Han dog några år senare.)

Uwe Nettelbeck tycks ha varit en man med visioner och vidlyftiga idéer. Han bjöd in udda musiker till Wümmestudion och faustmedlemmar engagerades som studiomusiker. Bland gästerna märktes bl.a. gruppen Slapp Happy och den egensinnge amerikanske kompositören och violinisten Tony Conrad. Conrad, som främst har gjort sig bemärkt inom videokonsten, ingick på 60-talet i kretsarna kring den gåtfulle kulttonsättaren La Monte Young. I dessa kretsar lärde Conrad känna den walesiske musikaliska mångsysslaren John Cale (Velvet Underground m.m.) som han senare skulle komma att samarbeta med. Genom att ifrågasätta det västerländska komponerandet och verkets betydelse hämtade Conrad, i likhet med kompositörer som Terry Jennings och Terry Riley, inspiration från Fjärran östern. Conrad och Jennings skulle komma att skapa långa stillastående dronbaserade kompositioner där man märker influenser från bl.a. klassisk indisk musik. Stilen som – jag snarare skulle vilja karakterisera som asketism än minimalism – kallades "Dream". Den självsvåldige Nettelbeck fick för sig att låta Peron (elbas) och Diermaier (trummor) ackompanjera Conrads violindroner. Något som såväl Conrad som faustmusikerna i början motsatte sig. Nu skulle det dock visa sig att Nettelbeck hade en väl utvecklad inituition och ett sensibelt väderkorn. Plattan Outside the Dream Syndicate räknas idag som en kultklassiker. Den gavs ut av ett underbolag till Virgin 1973 och innehåller två nästan halvtimmeslånga kompositioner. I den första, From the Side of Man and Womankind, flyter Conrads violindroner ovanpå Diermeiers och Perons nästan maskinmässiga hjärtslagsbeat, vilket gör musiken till en märklig blandning av det eteriska och det ceremoniellt mekaniska. Den andra kompositionen, From the Side of the Machine, är märkligt nog mjukare och mindre mekanisk. Rudolf Sosna, som med stort intresse hade följt sessionerna, bad ödmjukt Nettelbeck om att få pryda  From the Side of the Machine med en syntstämma. Denna önskan beviljades till produktionens fromma. Sosnas diskreta och smakfulla insatser lyfter med ett några få pennstreck musiken över trång "Dream"-estetik och naivistisk 70-tals psykedelika. År 2003, i samband med 30-årsjubileet, återutgavs plattan i en nymastrad version plus en bonus-CD med två tidigare outgivna kompositioner från Wümmesessionerna samt en alternativtagning av From the Side of Man and Womankind. (Samarbetet skulle f.ö. återupptas 1995 mellan Conrad och det återuppståndna Faust.)