Peter HansenCopyright©2011 Peter Hansen & Cyroscope Contact Me

Trots att etablerade 90-talsartister som Shawn Colvin, Warren Zevon och Jane Siberry gjorde versioner av Sill-kompositioner och tunga namn inom populärmusiken som Jim O'Rourke och XTC:s Andy Partridge under många år har uttryckt sin beundran, skulle det komma att dröja ända tills 2003 innan Judee Sills bägge album från början av 70-talet återutgavs-på CD. Att Sill tycks ha lämnats vind för våg bekräftas bland annat av de mängder med ljudmaterial som journalisten Bob Claster kom över 1990 i samband med sitt ofullbordade radiodokumentärprojekt och som han senare lade ut för gratis nerladdning på sin hemsida. Vem eller vilka som hade upphovsrätt till materialet syntes oklart och bland inspelningarna som han kom över återfanns åtta nya, ej tidigare publicerade låtar, som var tänkta för en tredje LP.Den 23 november 1979 hittades den 35-åriga Judee Sill död i sin lägenhet i North Hollywood. Vid den rutinmässiga undersökningen av dödsfallet kunde utredarna dystert konstatera att heroinet återigen hade skördat ett offer. Dödsfallet passerade såpass obemärkt att när intresset för Sill under 90-talets retrovåg nådde en liten renässans skulle det komma att råda oenighet beträffande dödsdatumet. (I Retromagazinet Uncut och flera webbencyklopedier anges 1974 som Sillsdödsår och andra källor anger 1978 i Mexico.)

Judee Lynn Sill föddes den 7 oktober 1944 i Studio City, Kalifornien. Enligt egen uppgift började hon spela piano vid 3 (!) års ålder och gitarr vid 14. Efter en minst sagt turbulent ungdomsperiod hamnade hon kring mitten av 60-talet så småningom i kretsarna kring popgruppen The Leaves (Hey Joe). Till denna grupp skrev hon låten Dead Time Bummer Blues som är hennes första kända kompositionsförsök. Kring den tiden verkade hon som basist i olika band samt frilansade som barpianist. Men det var först när The Turtles-medlemmen Jim Pons (ex The Leaves och senare Mothers of Invention) lyckades hjälpa henne ut ur fängelset (hon satt inne för checkförfalskning i slutet av 60-talet) som hennes korta karriär tog fart. På stående fot erbjöds hon arbete som låtskrivare åt de då mycket populära The Turtles, och den vackra balladen Lady-O (som senare togs med på hennes debutalbum) gavs ut på singel 1969. Med nämda Jim Pons, John Beck (ex The Leaves) och producentveteranen Henry Lewy (Joni Mitchell, Neil Young, Jackson Browne, Leonard Cohen, Joan Baez m.fl.) som producenter påbörjades inspelningarna av den då 27-åriga Judee Sills debutalbum 1971. Den namnkunnige Graham Nash kallades in som producent av den gospelinfluerade "Jesus Was A Crossmaker" (med Clydie King, Vanetta Fields och Rita Coolidge i bakgrundskören). Låten vann gehör hos andra artister och såväl Cass Elliott (Mamas and Papas), The Hollies som inte minst Linda Ronstadt gjorde med växlande framgång versioner av just denna låt. Låten gavs också ut på singel och vi som var med minns kanske låtens korta sejour på svenska Tio i topp 1972. Från den inledande ljuvliga Crayon Angles till slutspåret Abracadbra passerar den ena låtpärlan efter den andra. Jag för min del fascineras än idag av den soldisigt magiska Rigde Rider. I denna låt, som förebådar ambientcountryn, tycks tiden stå still och sångens lugna andning ger mig associationer till den sene Schuberts kammarmusik. Versens mästerligt tecknade melodilinje, lågmält subtila harmonik och refrängens lugna hästhovsklapprande målar upp en bild av sensommarsolnedgång. Sills suggestiva mellotronflöjtsinpass är smakfulla och ger låten en vemodig och bitterljuv patina. Hennes bitvis dunkla och dubbelbottnade sångtexter genomsyras av ett rikt bildspråk med talrika bibliska symboler och referenser. Man finner stråk av såväl William Blake, Dylan Thomas, medeltida kristen mystik som den typ av mysticism och ockultism som florerade i slutet på den viktorianska eran.

Heart Food skulle bli Judees andra och sista album. Pressen från skivbolaget samt de stora förväntningarna från kritiker och publik gjorde att kompositionsarbetet med de nya låtarna fortskred med snigelfart. Albumet stod emellertid klart 1973 och togs återigen välvilligt emot av kritikerna men floppade försäljningmässigt. Jim Pons, John Beck och Graham Nash var nu borta ur bilden och Judee själv tog tillsammans med Henry Lewy ansvaret för produktionen av det nya albumet, ett album som känns tyngre och mera koncentrerat än den charmiga, men något spretiga första plattan. Plattan inleds med en riktig pärla, There's a rugged road. Hillbillyviolin och sommarljuv pedalsteel bidrar till det avspända countrysoundet, och hennes sensuella och intrikata körstämmor i refrängerna lyfter låten mot höjderna. De följande spåren håller lika hög klass och här finner vi som exempelvis den vackert intrikata The Kiss och den intressanta gospelinfluerade "Down Where The Valley Is Low". Den sista låten på plattan, The Donor, hamnar dock enligt min personliga mening lite brevid och hade kanske passat bättre i ett annat sammanhang. Låten som är den längsta av hennes sånger är en uppenbar flirt med konstmusiken. Den bär drag den nymodalitet som man finner hos Carl Orff och förebådar Arvo Pärts postmoderna, sakrala tonspråk från 1980-talet. En käck kort instrumental jig avslutar denna märkligt mäktiga och samtidigt informella platta.

Våren 2005 släppte det lilla skivbolaget Water en påkostad dubbel-CD med postumt material där man på ena skivan finner remixar av de åtta nya låtarna samt demo till tre av dessa. På den andra har det, förutom en konsertfilm från 1973 i quicktime-format, lagts in heminspelningar från 60-talet med bland annat Sills första komposition, Dead Time Bummer Blues, som hon skrev förpopgruppen The Leaves. Med skivorna följer en 68 sidig "booklet" med hågkomster från Sills vänner och släktingar, privata fotografier, låttexter m.m. Tillsammans med en handfull musikervänner gick hon 1974 in i en studio där de åtta nya låtarna spelades in under en dag. Originalbanden hamnade så småningom i basisten Bill Plummers ägo och först när Bob Claster 16 år senare gjorde efterforskningar inför sin radiodokumentär väcktes de åter till liv. Plummers 16-spårsband från sessionerna har efter 30 år visat sig vara i överraskande prima skick och den namnkunnige Sonic Youth-medlemmen Jim O'Rourke – som bl.a. producerat 90-talsikoner som Stereolab – anförtroddes mixningsjobbet inför denna dubbel-CD. Att Sill på denna inspelning sökte sig bort från de tidigare två skivornas eteriska och sakrala estetik för en mera "down to earth"-attityd är uppenbart. Av de åtta spåren är endast två gitarrbaserade. De resterande sex är pianobaserade och tycks -med undantag för Til Dreams Come True -fortsätta på samma spår som den gospelinspirerade Soldiers of the Heart från Heart Food-albumet.

De nya sångerna känns i mina öron förhållandevis matta – trots det entusiastiska (och ibland hafsigt forcerade) framförandet och O'Rourkes lyhörda mix – och saknar lite de tidigare skivornas lyster och magi. Att Sill under 1974 befann sig i en kreativt kritisk fas (något som förr eller senare drabbar de flesta kompositörer) står helt klart. Även om en Henry Lewy i högform hade fullbordat denna produktion hade förmodligen plattan räknats som en "typisk mellanplatta". Nu skall det dock sägas att sångerna (framförallt I'm Over och Apocalypse Express) trots mina invändningar befinner sig på en musikaliskt hög nivå och man kan fråga sig varför projektet avbröts. Kände Sill själv tvivel och tappade intresset eller var Asylum (skivbolaget) och Geffen kallsinniga? Den andra CD:n bjuder som tidigare nämnts på en 12 minuter lång konsertvideo från 1973, där Sill ensam med en gitarr och en flygel framför fem låtar, bl.a. Jesus Was a Crossmaker. Flera av de heminspelningar som man finner på den andra CD-skivan har sedan många år varit tillgängliga för gratis nerladdning på Bob Clasters hemsida. Bland dessa posthuma sånger finner man min egen favorit i låtpärlan Waterfall från 1968. I det medföljande smakfullt inbundna häftet kommer människor ur Sills närmaste bekantskapskrets till tals. Trots att Sill på senare år har rönt viss uppmärksamhet inom vissa tongivande kretsar kommer hon dock aldrig att få samma kultstatus som exempelvis en Nick Drake. Medan man i fallet Drake kan använda 90-talsmodeord som "hudlöshet" och attribut som "trasighet" är detta uteslutet hos Sill. Trots att Sills liv var en härva av alltifrån sexuella övergrepp, fängelsevistelser och prostitution till en livslång kamp mot heroinet som till sist skulle ända hennes dagar, är hennes musik aldrig "trasig" eller "hudlös". Hennes egna tidvis hopplösa livssituation göms i de poetiska texterna bakom ett mångtydigt symbolspråk som var och en av oss får tolka som vi vill. Sammanfattningsvis kan sägas att denna layoutmässigt vackra dubbel-CD-dokumentation – som på omslaget pryds av Judee Sills långtifrån obegåvade självporträtt – i första hand är en platta för de redan frälsta. För den som ej tidigare stiftat bekantskap med denna unika och skamligt underskattade artist rekommenderas återutgivningarna av hennes två skivor från början av 70-talet.