Peter HansenCopyright©2011 Peter Hansen & Cyroscope Contact Me

Wolffs musik är också ett lackmuspapper på dina musikvänners mod.Hur långt vågar de följa med ut i skogen? Och då menas inte Beethovenwald där skogens alla små sångare på kommando börjar sjunga och där välansade bokar och tallar marscherar och bildar eleganta formationer ute på fälten och där ”alla” instämmer: Gud vilken stor konst! Utan jag talat om den vilda skogen där flygfän, sly och igenvuxna stigar härskar. Där man en mulen augustidag sitter på en stubbe med sin termos och myrorna krälar bortom all kontroll och där friden plötsligt får sig en chock av ett lågsniffande jaktplan och där ens tankar inte har ett dyft med olycklig kärlek, åtrå eller andra stora politiska och egoistiska frågor att göra utan där man bara lite slött förundras över sitt intrång i denna omgivning - präglad av diskontinuitet.
(Peter Hansen Dagboksanteckning 2001)

Det vitala konst- och musikscenen i 50-talets New York – med konstnärer som Pollock, Rauschenberg, Rothko och kompositörer som Cage, Feldman och Christian Wolff – kan väl idag närmast ses som ett slags kulturell Marshallhjälp åt en modernism som ohjälpligt höll på att förlora sig i en formaliserad akademism. Man kan kanske rent av säga, att tack vare insatserna av newyorkarna sköts modernismens död upp ytterligare 25 år.Kring John Cage slöt sig de unga tonsättarna Morton Feldman, Christian Wolff och Earle Brown, som var och en på sitt sätt sökte finna nya, okonventionella metoder att närma sig musiken och ljuden. Man experimenterade t.ex. med grafisk notation, slumpmässig metoder att generera material samt olika sätt att arbeta med interpretation. John Cages betydelse, genom sina verk och inte minst sina milt provocerande skrifter, nådde långt utanför de gängse konstmusikkretsarna – medan Morton Feldman, som en gång skrev om ett liv utan Beethoven, så småningom skulle flytta in i Beethovenwald med sina dynamiskt lågmälda försök att återskapa Grosse Fuge. Den betydligt mer extroverte och genreöverskridande Earle Brown blev med tiden en länk mellan den gamla världen och den nya genom sitt engagemang i festivaler – medan den då (och senare ständigt) unge, tillbakadragne socialisten Christian Wolff satsade på en akademisk karriär som lärare och senare professor i klassisk grekiska. De fyra amerikanernas insatser på 50-talet var en välbehövlig vitamininjektion i ett konstmusikklimat där man i Europa fortfarande satt fast i det Schönbergska expressionistiska och neoklassicistiska gungflyt. (Boulez’ på sin tid uppmärksammade fadersmord på Schönberg förefaller mig idag näst intill obegripligt.) Av de ovannämnda tonsättarna framstår Christian Wolff för mig som den mest gåtfulle och därmed intressantaste. Allt sedan jag för första gången på 70-talet hörde den suveräna Wergoplattan med bl.a. Burdocks har Wolff tillhört mina absoluta favorittonsättare.
Christian Wolffs musik tycks aldrig åldras. Som den yngste och ende nu levande medlemmen av den numera legendariska ”New York School” vägrar han ännu vid 70 års ålder att låta sin konst följa de institutionella konventioner som förväntas av en ”mogen” konstnär. Erik Satie lär i samband med Maurice Ravels vägran att ta emot Ordre national de la Légion d'honneur ha sagt ungefär: ”Ravel vägrar att ta emot priset, men hans musik kommer att göra det med öppna armar”. Christian Wolffs musik lär dock aldrig omfamna institutionernas trygga barm. Ständigt utmanar den våra inre referensramar för hur modernistisk-romantisk konstmusik skall låta. Kanske finner vi här orsaken till den uppskattning hans musik röner bland de unga. Gränsöverskridande artister som Sonic Youth, Jim O’Rourke och Ugly Culture har gjort versioner av Wolffs musik medan de mer konventionella modernistiska interpreterna störs av den i deras ögon skenbart amatöristiskt enkla notbilden och av diskontinuiteten. Här finner man fraser som tycks sluta i tomma intet, dur och molltreklanger som dyker upp till synes utan anledning, utan att vara citerande eller pastischerande, liksom samklanger som tycks sakna all logik. Avsaknaden av det modernistiskt-romantiska patos som man i riklig mängd finner hos Feldman och t.o.m. hos Cage är total. För att inte tala om den för många störande frånvaron av skrikiga, pubertala, rebelliska (och lönsamma) attribut som sedan efterkrigstiden hyllas av kritikerkåren. Wolffs musik tycks snarare vilja bli lämnad i fred, vilket stämmer överens med Wolffs eget ointresse av att göra tonsättarkarriär. Detta utesluter dock inte ”stora” ögonblick i vissa av hans verk. Den mäktiga koralen som inleder Braverman Music (1978) hör enligt min mening till de finaste ögonblicken i konstmusiken efter 1970. Som en mäktig portal inleder den en serie variationer som formmässigt osökt för tankarna till de engelska virginalisternas verk, exempelvis John Bulls Walshingham.

Christian Wolff (f.1934) är i motsats till sina numera bortgångna New York-kolleger en lågmäld person som vägrar att mytologisera och teoretisera sin musik. Han säger blygsamt att han helst skulle vilja vara en ”folk musician”, men har samtidigt en integritet som är okorrumperbar och gör sig inga illusioner om sin musiks betydelse. Han säger sig vara socialist och flera av hans verk bär titlar som You blew it! (till Richard Nixon), Changing the System och Peace March. Nu tycks dock hans socialism vara mera besläktad med den amerikanska medborgarrättsrörelsen än med den dogmatiska, totalitära variant som fram tills för några år sedan hyllades av tongivande intellektuella västerlänningar. Hans musik vägrar dock att marschera, trots titlar som Peace March, och har därför litet eller ingenting att göra med t.ex. Eislers (i vars musik t.o.m. generalpauserna viftar med röda flaggor), inte heller med partikongressymfonier eller Luigi Nonos braskande plakatkonst från 60-talet – för att inte tala om den sene Cornelius Cardews vanmäktiga, närmast Knutbymässigt sekteristiska hymner. När jag t.ex. hör någon av Wolffs Peace Marches ser jag för mitt inre en liten skara trashankar utanför ett sydstatsfängelse som i hällregn håller en vaka i samband med en avrättning. Det alerta skivbolaget Content har i dagarna släppt en dubbel-CD med Wolffs samtliga verk för två pianister. En del av verken är dubbelpianoversioner av stycken med ”öppen” instrumentation, som exempelvis den ovannämnda Braverman Music. Dubbelpianisterna Kristine Scholz och Mats ”Hefe” Persson har tagit sig an denna oerhört krävande uppgift med sedvanligt allvar och med en insiktsfullhet som man endast finner hos de verkliga artisterna. Upphovsmannen själv ansluter i den tidiga Sonata for Three Pianos (1957) samt det sena mästerverket 70 (and more) for Alvin från 2001. Hälften av verken på skivan har aldrig tidigare spelats in, vilket gör skivan än mer angelägen. Producenten Björn Nilssons omfångsrika och läsvärda skivtext med verkkommentarer är nästan ensam värd skivan – en skiva som jag hoppas kommer att nå ut till den unga, kommande tonsättargenerationen