Peter HansenCopyright©2011 Peter Hansen & Cyroscope Contact Me

På 90-talet skapades ett nytt trendigt 60-tal där gamla artister kanoniserades till höger och vänster. Ett slags retrosextiotal som - som tur var - missförstod 60 talets tidsanda och skapade i sin tur någonting helt nytt. Nu är turen kommen till 70-talet. Att heroisera det förflutna, antingen det rör sig om dynastier, hertigdömen eller ens egen lilla historia, är mänskligt. En svaghet som även drabbar ointellektuella och stöddiga människor som undertecknad. (Hur många gånger har man inte - oftast på lyran - hävdat att det var bättre förr?) Nåväl, man blir äldre och med åldern följer i bästa fall en gnutta självdistans. I somras (2007) läste jag en tämligen blåögd artikel i ämnet "70-tal" och jag förstod att det var dags att med min inre tidsmaskin företa en resa till mitt eget lilla trånga sjuttiotal. Utrustad med en rykande kopp snabbideekaffe som reseproviant satte jag mig i min favoritfåtölj och resan för mitt inre kunde ta sin början...

Nejmdroppingar och 1439kHz 208m mellanvåg
När jag väl för mitt inre återskapat stämningen och dofterna från askvarten i Nödinge och korridorerna i Bohus Centralskola (numera riven) var det dags för musiken. Det första namnet jag kom på var Les Humphries Singers. Idag bortglömda, men då en storsäljare. Med låtar som To My Father's House eller Mama Loo placerade sig denna klämkäcka gospelkör högt på dåtidens hitlistor. Ett annat namn som plötsligt dök upp var Mungo Jerry, vars In the Summertime blev lite av en landsplåga. Är det någon som kommer ihåg Christie? Och då menar jag inte den engelske Tom Joneswannabeen Tony Christie som på den tiden hade en hit med mördarsången till Maria och senare Neil Sedakas amarillolåt, utan bandet som gjorde hiten Yellow River? Vad sägs om Blue Mink och deras Good Morning Freedom eller Neil Diamonds Cracklin' Rose? Guess Who hade en hit med American Woman och Melanie sjöng Stop, I Don't Wanna Hear it Anymore. Den sköna Freda Payne sjöng Band of Gold och Hot Butter poppade popcorn så det stod härliga till. Minns ni Jonathan King? Han med Tall Order och Cherry, Cherry? Hur var det med gruppen Rare Earth? Från Holland kom den klassiskt skolade joddlaren Thijs van Leer och hans band Focus (med racergitarristen Jan Akkerman) som gjorde storsuccé med Hocus Pocus och Lady Madonnaparafrasen Sylvia. Från England kom de populära Marmelade som placerade sig på listorna med låten Rainbow. I stugorna satt "folket" och skrölade med i Blue Ridge Rangers version av Jambalaya. Långt före sin tid var holländskan Bonnie St. Claire som med sin Clap Your Hands uppfann den hysteriska ishockeyrinkspop som skulle slå igenom under det glassiga åttiotalet. Minns ni Aphrodites Child?- det grekiska bandet som gjorde låten Break? Inte? Men smörsångaren Demis Roussos då? Chickory Tip gick hem i stugorna med Good Grief Christina och Mac & Katie Kasoons Song for Everybody parkerade sig på listorna 1973. Lynsey de Pauls pipiga röst (som förebådade 90-talets indiepippopsångerskor) i Won't somebody Dance with Me hade sina fans och mjukpop som Partridge Familys Looking Through The Eyes of Love drog in sköna slantar till skivbolagen. Vad sägs om Daniel Boone med hans Sunday Morning eller skotska Middle Of The Road (en slags föregångare till Abba) med slagdängan Yellow Boomerang? Nu var allt inte bara vitt. Soulhitar som The Temptations Papa was A Rolling Stone och Marvin Gayes Let's get It On hördes då och då på radiokanalerna. Smörsångare var det gott om på på det tidiga 70-talets hitlistor. Förutom gamla stötar som Frank Sinatra (Let me Try Again) Engelbert Humperdinck (Winter World of Love), Tom Jones (Without Love), Roger Whittaker (I don't Believe in if Anymore), Charles Aznevour (Yesterday when I Was Young), Cliff Richard (Power To All Our Friends), Shirley Bassey (som gjorde en fin version av George Harrisons Something), Nana Mouskouri (Mon Enfant), Andy Williams (Can't help Falling in Love) hördes yngre förmågor som Gilbert O' Sullivan och den tvålfagre Dave Cassidy. Populära var den sofistikerade syskonduon The Carpenters och sofistikerad var skönsångaren och ex-zombien Colin Blunstone med singlar som Andorra och Wonderful. Även folkmusiker (som det hette då) som James Taylor med den populära Fire and Rain lyckades placera sig på listorna och minns ni Dave Edmunds? Han med I Hear You Knocking. Iron Butterflys "gamla" hit från 1968 In A Gadda Da Vida med sin karakteristiska voxorgel spelades då och då på radion. Nu var det inte bara Simon & Garfunkel som var bra på El Condor Pasa. Även Los Incas visade framfötterna i detta exotiska sångopus. De själar som tillhör "sextiotalisterna" (d.v.s en slags "bäst före" -sekt som anser att all musik gjord efter den 31:e December 1969 är hopplöst dålig) minns med salighet den australiska folkgruppen The Seekers. "Sjuttiotalisterna" (d.v.s en slags "bäst före" -sekt som anser att all musik som är gjord efter den 31:e December 1979 är fucking värdelös) fick nöja sig med The New Seekers (som var en uppoppad variant av de gamla Seekrarna) och deras Beg, Steal or Borrow som gjorde storsuccé vid eurovisionschlagerfestival-sångcontesttävlingarna i Monaco 1972 (vilka tider! - och samtidigt under denna perioden gick "Snobbar som Jobbar" på statstelevisionen . Ack ja!). Billy Pauls Me & Mrs Jones var en riktig "tryckare". Varför görs inga sådana poplåtar längre? Låtar med riktiga orkestersatser och ett härligt ljud. Kultbandet Dr.Hook and The Medicine Show framförde låtar som Sylvias mother och The Cover of Rolling Stones. Småtokiga alster som skrevs av kultförfattaren Shel Silverstein (som f.ö var kompis med den danske kultvrålaren Povl Dissing). En annan artist som man sällan hör idag är den gospelinfluerade Chi Coltrane som hade en viss framgång sin Thunder and Lightning. En låt som gick varm på den tiden var Barry Blues Dancin on a Saturday Night med sitt grekinfluerade discosound. En annan Barry som var inne på tiden hette White i efternamn. Hans ascoola kåtmummel med svängigt bakgrundskomp i I'm Gonna Love You Just a Little Bit More Baby utgjorde utan tvekan en av veckans höjdpunkter under året 1973. Den 3.e augusti 2007 lämnade den danske musiken Peter Thorup in sina jordiska blues-licks. Tillsammans med britten Alexis Co ... förlåt Korner och bandet CSS (förkortning av The collective Consciousness Society) hade han 1972 en hit med den blytunga Sixteen Tons. Säger er Detriot Emeralds någonting? eller Dawn med deras Tie a yello...o.s.v..o.s.v....o.s.v.....

Skivor var dyra på den tiden. 20-25 spänn för en fullpris-lp på Bomans Musik i Kungälv. Hade man dåliga kapitalresurser fanns räddningen i form av tvivelaktiga fonogram med coverversioner av storsäljarna att köpa i pressbyråkioskerna och på bensinmackarna. Plattorna gick under namnet Top of the Pops och omslagen pryddes av söta pinupbrudar. Den viktigaste musikkällan var dock radion. I Sverige på den tiden kunde man avnjuta Tio i Topp med Kaj Kindvall som programledare och kvällstoppen med Kersti Adams-Rey. På Tio i Topplistan var det hitsinglar som gällde medan på kvällstoppen snurrade smakprov ur veckans 20 mest sålda lpskivor. På kvällarna rattade vi in Radio Luxembourg (1439kHz 208m mellanvåg). Hela nätterna höll kanalen igång med det senaste inom popmusik och de engelska plattvändarna/pratkvarnarna uppnådde stjärnstatus. Det var här man f.f.g kunde höra verk som Lieutenant Pidgeons Mouldy Old Dough eller Who's that Lady med The Isley Brothers. Jag minns med bitterljuva känslor de magiska stjärnklara höstnätterna (då f.ö mottagningen var som bäst) då vi satt "klistrade" till våran transistorradio (givetvis mono) och lyssnade på snacksaliga discjockies som Tony Prince eller Paul Burnett. En doft av den stora världen sänkte sig dessa nokturala timmar över vår lilla tvåa på Södra Klöverstigen.