Peter HansenCopyright©2011 Peter Hansen & Cyroscope Contact Me

En oskyldig oktobereftermiddag 2006:
Missade vagnen till Saltholmen och därmed 16.25-båten. Himlen är blå och efter konsultation av turlistan i den fula väntkuren konstaterar jag att 16.45-vagnen rimmar fint med 17.20-båten. Nästan en timme tills dess och mitt framför näsan på mig finns en nyöppnad bar. Solen skiner lågt - det kunde m.a.o varit värre.
"Vi öppnar egentligen först om 20 minuter, men vad vill herrn ha?" frågar en medelålders sympatisk bartender
"En öl...en stor Staropramen" Förutom bartendern är jag den ende i hela restaurangen. Ur högtalarna strömmar musik som jag inte har hört på länge.
"Är det inte The Carpenters?"
"Så kanske dom hette, men det var ju för länge sedan. Det är dotterns cd. Fruntimmersmusik. Jag föredrar blues. Jag kan byta platta."
"Nej. Låt den gå. Hur gammal är dottern?"
"23."
"...hm."

I The Carpenters musikaliska värld existerar inga orenligheter som taskigt harmonisinne, klantiga tonfördubblingar, ogenomlyssnade kör och stråkstämmor. Det finns inte en ton som sticker ut och trots en rikedom av motstämmor, framförda av alltifrån steelgitarrer, träblås, harpor och bleckblås till stråkkörer hänger arren organiskt ihop med låtarna. Richard Carpenters genomlysta arr är helgjutna och genommusikaliska med en oantastlig stämföring. Produktionen och soundet är klockrent och välbalanserat. Mitt i allt detta finner vi en av de vackraste rösterna i musikhistorien. En mogen kvinnoröst som klarar sig utan affekter och med passande nasal portamentomakeup. Rösten tillhör Karen Carpenter. Gamla hitar från 1970-72 som We've only just begun, Rainy Days and Mondays och Goodbye to Love passarar revy och när den countryinfluerade Top of the World (som under 70-talet skulle bli lite av en dansbandsplåga i Sverige) klingar i den tomma restaurangen tänker jag; Vilken röst! Men det är framförallt gamla minnen som syskonen Carpenter väcker till liv denna bitterljuva brittsommareftermiddag.

Jag har (i skrivande stund) aldrig ägt någon platta eller kassettband med The Carpenters. Trots att jag redan som tonåring fann Karen Carpenters sångröst exceptionellt vacker intresserade jag mig inte nämnvärt för den prydliga syskonduon. Under 70-talet var det "tyngre" saker som lockade som exempelvis Hendrix, Beatles, Led Zeppelin och senare hemlig "progressive" (ej att förväxla med svensk osexig politisk vispop från 70-talet), freeformjazz och inte minst 1900-tals konstmusik som Varése och Karl-Heinz S. Men åtminstone två viktiga vägskäl i mitt liv ackompanjerats av The Carpenters. Jag minns inte om det var på svensk, dansk eller tysk tv jag för första gången såg de välartade amerikanska syskonen. Vad jag minns bäst från det tillfället är att Karen spelade trummor vilket i sig var något ut över det vanliga. Visserligen var jag bara 12 eller 13 år men jag hade aldrig sett (eller för den delen hört) en tjejtrummis. I dåtidens pop och skvallertidningar kunde man läsa om de prydliga och bildsköna syskonen. Richard hade varit pianounderbarn och Karen hade lirat trummor i skolans storband. Trots att miljonerna rullade in i takt med att deras låtar beslagtog förstaplatserna på hitlistorna bodde dom ännu vid 25 års ålder hemma hos mamma och pappa. Delar av inkomsterna fördelades på välgörenhetsfonder och skandalerna lyste med sin frånvaro. Man kan här tala om sanna exponenter för urbilden av "den amerikanska drömmen". Lägger man därtill den välfriserade musiken förstår man varför självaste Richard Nixon några år senare skulle bjuda in Karen och Richard till vita huset. Kring den tiden hördes då och då låtar som t.ex We've only just begun på den statliga svenska radion. En kompis till mig hade en storasyster som älskade The Carpenters. Ur hennes hästaffischprydda flickrum hördes Karens sensuella sång och jag minns en lp-skiva där Karen och Richard på omslaget satt vid en strand och Karen hade på sig något som liknade en bröllopsklänning. En riktig vacker solskensdag - jag tror jag var tretton - ringde jag på hos min kamrat. Dörren öppnades av systern som bad mig stiga på. Jag fick reda på att min kompis var inte hemma, men skulle komma vilken minut som helst. Jag satt i vardagsrummet, balkongdörren var öppen och ute gassade solen. Inifrån flickrummet hördes Gilbert O'Sullivan och efter en stund The Carpenters. Min kompis dröjde och det hela började kännas pinsamt. Efter en stund kom systern ut endast invirad i en handduk. Jag hade under denna tid precis lärt mig röka och haft mina första mellanölsfyllor. Dessutom började tjejerna - från att ha varit "äckliga" - att bli riktigt intressanta. Tretton år och hungrig på livet. Jag såg systern skrida likt en liten drottning från flickrummet genom hallen till badrummet. Jag reste mig och gick ut på balkongen. Ur det öppna flickrumsfönstret hördes Karens röst och nere på gården lekte barnen i miljonprogramssandlådan. Kanske är det en omedveten efterkonstruktion, men tror jag mig förstå, att just den eftermiddagen lämnade jag barndomen. På kvällen skulle min kompis och jag ta GDG-bussen in till stan (Göteborg). Förtrollningen bröts när jag hörde en välbekant röst: "Måste du ha på den jävla skiten?" Karens väna sång försvann och ersattes med den betydligt "tuffare" Robert Plants. The Carpenters skulle komma att mer eller mindre försvinna ur mitt liv under resten av 70-talet.

1981 befann jag mig vid ett vägskäl. Av olika anledningar hade jag gjort upp med mitt tidigare liv. Jag sålde hela min skivsamling och beslöt mig för att endast ägna mig åt s.k. seriös musik. Av någon outgrundlig anledning hade jag tagit arbete som organist i en landsbysförsamling långt från storstaden. Kanske var det en flykt, motivet är än idag ett mysterium för undertecknad. Trots att församlingen gjorde sitt yttersta för att få mig in i byns gemenskap kände jag mig mycket ensam. Kaffepartajer med småkakor var liksom inte min grej och traktens jämnåriga kändes bonniga. Jag var inneboende hos en äldre dam där jag hyrde övervåningen. Förutom ett köksbord och två stolar bestod mitt möblemang av en madrass. I övrigt ägde jag några noter, en väckarklocka och en liten radio. Värst var nätterna. När väl sömnen, efter en lång kamp framåt småtimmarna hade besegrat mig, tog mardrömmarna vid. Mardrömmar, som jag då tillskrev mitt tidigare stora intag av vissa illegala substanser. Idag förstår jag att jag kände ångest inför att inträda i vuxenlivet med dess krav på ansvarstagande och duktighet. (Liknande ångest hade jag haft inför skolstarten när jag var sju.) Min tillvaro brukade jag vid denna tiden likna vid "fyrtio dagar och fyrtio nätter" eller den ensamme Jona i valfiskens buk. Jag var ytterst måttlig med spriten medan tobaken och koffeinet fick överta tjänsten som tröstnapp. Min enda "lyx" bestod av mitt dagliga besök i byns kaffekafé. I kaféet hördes ständigt skvalpop från en radio eller skiva/band - jag minns inte vilket. Bland låtarna som ständigt återkom lade jag speciellt märke till en slick discoballadlåt av det slag som då var på modet med sin typiska "stora" ljudbild. Men det som fick mig att lyssna var sången. Den kvinnliga sångrösten lät bekant och det fanns någonting i sången som kändes riktat till just mig. I den superslicka G-durdiscoballaden fanns ett vemod och något som liknade en vädjan. "Touch me when we're dancing" hette tydligen låten och sångerskan var ingen mindre än den, i mitt liv då, nästan bortglömda Karen Carpenter. Den sofistikerade vuxenpopen från början av 70-talet hade ersatts av det tidiga 80-talets discotongångar. En regnig och kulen eftermiddag kände jag mig mer nertryckt än någonsin. Jag hade, under en hel vecka knappt sovit en blund och jag slog mig ner vid fönstret i bykaféet. Kaféet var, bortsett från tjejen bakom disken och jag själv tomt just denna gudsförgätna eftermiddag. Efter några - efter mitt tycke - likgiltiga hitlåtar kom så äntligen Karen. Flickan bakom disken sade plötsligt (vår konversation bestod annars av formaliteter som "hej", hej då", "En kaffe och en bulle", "Det blir åtta och nittio" etc.):
- Du tycker om låten .... eller?
- Hur vet du det?"
- Du slutar alltid läsa och så blundar du.
- Hm...
- Min syrra gillar också den låten.
- Hur gammal är hon?
- Trettio —tror jag.
Utanför föll regnet denna mörka och gråa eftermiddag och fönstret hade börjat imma. Även mina ögon hade börjat imma och smekt av Karens sång nickade jag till någonstans innan saxsolot.