I början på 70-talet kunde man läsa om Bo Hansson i Melody Maker och New Musical Express. Psykedelisk fantasyromantik låg i tiden och J.R.R. Tolkiens ringtrilogi hade inspirerat Hansson att komponera några stämmingsfulla stycken som spelades in med 4-spårsbandare i en kompis' stuga någonstans i Stockholms skärgård. Hansson trakterade i stort sett alla instrument själv. Det nystartade proggskivbolaget Silence gav ut musiken på LP 1970 och innan någon hade hunnit räkna till 3 klättrade denna högst personliga och lågmälda musik på listorna i England och USA. Något som idag ter sig ofattbart med tanke på dagens listmusik. Några av låtarna fick dessutom hedervärda uppdrag som programsignaturer på Sveriges Radio om jag inte minns fel. Bo Hansson skulle under första hälften av 70-talet komma att släppa en handfull album som spann vidare på fantasytemat. På dessa medverkar en betydande del av den dåvarande svenska musikgräddan med namn som Kenny Håkansson, Rune Carlsson, Gunnar Bergsten och Bobo Stenson. Förutom Hammondorgeln och diverse andra elektroniska tangentinstrument trakterade Hansson gitarrer och elbas. Trots framgångarna höll Hansson en mycket låg profil. Han gav sällan intervjuer, konserterade sparsamt och gjorde då helst tillfälliga inhopp med kompisarna i Fläsket Brinner. Mitt enda, korta, möte med Bo Hansson ägde rum någon gång i slutet av 70-talet på en tyrolersylta av det slag som var vanliga på den tiden, och som jag för alltid kommer att förknippa med Stockholm. Schnitzel med stekt potatis och kolsvart brunsås som sköljdes ner med kolsyrebubblande skumfattigt svenskt starköl i gammaldags rutiga ölsejdlar med handtag. Bosse sade inte mycket och när sällskapet bröt taffeln någon timma senare föreslog någon ett besök på en närbelägen svartklubb. I det okontrollerade larmiga virrvarret till klubbvimmel tappade jag bort såväl Bo Hansson, mina vänner som mig själv. När jag idag lyssnar igenom Bosses musikaliska tolkning av Sagan om Ringen på Spotify (mitt vinylex försvann spårlöst för 30 år sedan) uppenbarar sig en gles, nästan försynt klangvärld som ligger så långt ifrån de bombastiska filmernas högteknologiska Hollywoodwagnerversioner som det går att komma. I likhet med Tolkien själv var ju Hansson ensam upphovsman vilket i sin tur är något helt annat än de stora systemen som skall försörja alltifrån påkläderskor till dataanimatörer, feta direktörer och otåliga aktieägare. Istället för Tolkiens engelska bokskogars mäktiga lövsalar och bördiga kullar med pittoreska små byar finner jag här bleka myggstinna björkarkader och den ödsliga tajgans täta barrskogar. Gläntor med ensliga, små timrade stugor befolkade av små älvor och troll där röken under stjärnklara vinternätter stiger mot polstjärnan. Enligt Göteborgs största morgontidning avled Bo Hansson "stilla i hemmet". "Hemmet" visade sig vara ett rum med pentry i ett s.k. hotellboende som av ödets ironi råkar heta "Monumentet" (Hansson och Karlssons första platta hette just "Monument"). En slags institutionell förvaringsplats för välfärdssamhällets förlorare.
