Peter HansenCopyright©2011 Peter Hansen & Cyroscope Contact Me
Symfonipopen anfaller!
I slutet av förra århundrandet läste jag i en dagstidning en tämligen obegåvad artikel där en av våra officiella, arvoderade musiktyckare skoningslöst gick till angrepp mot 70-talets symfonipop. I artikeln hyllades punkrocken som ett "välgörande reningsbad" medan symfonipopen beskrevs som "bombastisk", "pretentiös", "kitsch" och "urtrist". Hade författaren lagt till ordet "eklektisk" hade förmodligen en och annan intellektuell kulturpuritan nickat instämmande. Nu har jag för min egen del inga större problem att applicera dessa attribut (eller tillmälen om man så vill) på artister som som U2, Madonna, Michael Jackson eller Massive Attack (som jag f.ö. upplever som en slags 90-talets svar på Yes) utan att för den skull lägga in kvalitetsaspekter. Kanske utgör dessa rubriker rent av förutsättningar för populärkulturen? Och här tänker jag inte bara på superhjältar, såpoperor, bombastisk skvalpop utan även på musikaler, operetter och viss finkultur. Efter genomläsningen satte jag på mitt gamla vinylex av Genesis Nursery Cryme från 1971. Jag minns att jag då tyckte det lät charmigt bedagat och insåg i samma stund att 1971 var för mycket länge sedan.
För något år sedan läste jag en intervju med hyllad s.k. indiepopmusiker och kompositör. I intervjun uttrycker han till intervjuarens förfäran en stor beundran för tidig symfonipop som t.ex. Genesis första plattor och Jethro Tulls popepos Thick as a Brick. Nu är det emellertid inte första – eller för den delen sista – gången "fel" person uttrycker sin beundran för "fel" musik. Den minesgode erinrar sig 70-talsintervjuer med såväl Pete Townsend som John Lennon där de uttalar sig i lyriska ordalag om Yes respektive Genesis. Att etablerade 60-talsnamn som Manfred Mann, Rod Argent och jazzmusiker som Chick Corea öppet flörtade med symfonipopen i början av 70-talet tycks de flesta ha glömt. Bland de senaste decenniernas tongivande offentliga populärmusiktyckare har det rått en närmast rörande konsensus beträffande förkastandet av symfonipop. Vi talar här om en journalistgeneration som växte upp med den urbana punken och discon som rättenöre. Nu har det dock inte alltid varit så. Jag minns första hälften av 70-talets Göteborg och dess musikscen. I Götet bokstavligen kryllade det av unga band i de äggkartongsprydda sunkiga replokalerna som hade King Crimson, Yes och Genesis som förebilder. I publikationer som Melody Maker och New Musical Express höjdes symfonipopalstren till skyarna och åtskilliga av de offentliga svenska skivtyckarna hängde på. Myten om att punken "trängde" ut symfonipopen är en förenkling och ett historierevisionistiskt önsketänkande som tyvärr än idag frodas i vissa inflytelserika kretsar. (I min då stora musikerumgängeskrets kände jag inte en enda som tog sig nertill Bengans för att byta ut Pink Floyd eller Genesisplattorna mot Sex Pistols- eller Clash-vinyler.) Snarare tycks det som om 60-talspartajet upphörde någongång under året 1976–77. Hippisarna gifte sig och den nya ungdomsgenerationen ville ha något nytt som glittrade och morrade litegrann. Samhällsklimatet förändrades och detsamma gjorde musiken. Popmusikerna klippte sig och började bära slips. FM-radion slog igenom på allvar och med det ett branschkrav på en icke alltför dynamiskt differentierad musik. Ljudet komprimerades hårdare, konturerna blev skarpare, det soldisiga, nästan impressionistiska ersattes av det urbana och metallgråa. Under dessa år satte discomusik à la Giorgio Moroder med sina spjälstaket runt taktdelarna de rytmiska normerna som i sin tur utgjorde förutsättningar inte bara för loopbaserade genrer som techno och rap utan även för popbranschen som helhet. Vi talar här om en norm där trumslagarna är mänskliga metronomer och där jämna periodiseringar ackompanjerade av statiska diatoniska harmonirundgångar utgör kanon. Ett bekvämt och rationellt kvantiserande som först på senare år äntligen har börjat luckras upp. En stor del av symfonipopmusikerna och deras lyssnare skulle i den institutionsanpassade amerikanska fusionsmusiken och senare AOR (adult oriented rock) som exempelvis Toto finna ett nytt ombonat musikaliskt medelklasshem. Att symfonipopen återigen börjar kännas fräsch hänger kanske ihop med vår nya sköna nätverksvärld där "branschen" inte längre ensam kan diktera musikmodet. Nu finns nischer för alla och envar (för dem som har råd med en dator+uppkoppling, vill säga).
För något år sedan läste jag en intervju med hyllad s.k. indiepopmusiker och kompositör. I intervjun uttrycker han till intervjuarens förfäran en stor beundran för tidig symfonipop som t.ex. Genesis första plattor och Jethro Tulls popepos Thick as a Brick. Nu är det emellertid inte första – eller för den delen sista – gången "fel" person uttrycker sin beundran för "fel" musik. Den minesgode erinrar sig 70-talsintervjuer med såväl Pete Townsend som John Lennon där de uttalar sig i lyriska ordalag om Yes respektive Genesis. Att etablerade 60-talsnamn som Manfred Mann, Rod Argent och jazzmusiker som Chick Corea öppet flörtade med symfonipopen i början av 70-talet tycks de flesta ha glömt. Bland de senaste decenniernas tongivande offentliga populärmusiktyckare har det rått en närmast rörande konsensus beträffande förkastandet av symfonipop. Vi talar här om en journalistgeneration som växte upp med den urbana punken och discon som rättenöre. Nu har det dock inte alltid varit så. Jag minns första hälften av 70-talets Göteborg och dess musikscen. I Götet bokstavligen kryllade det av unga band i de äggkartongsprydda sunkiga replokalerna som hade King Crimson, Yes och Genesis som förebilder. I publikationer som Melody Maker och New Musical Express höjdes symfonipopalstren till skyarna och åtskilliga av de offentliga svenska skivtyckarna hängde på. Myten om att punken "trängde" ut symfonipopen är en förenkling och ett historierevisionistiskt önsketänkande som tyvärr än idag frodas i vissa inflytelserika kretsar. (I min då stora musikerumgängeskrets kände jag inte en enda som tog sig nertill Bengans för att byta ut Pink Floyd eller Genesisplattorna mot Sex Pistols- eller Clash-vinyler.) Snarare tycks det som om 60-talspartajet upphörde någongång under året 1976–77. Hippisarna gifte sig och den nya ungdomsgenerationen ville ha något nytt som glittrade och morrade litegrann. Samhällsklimatet förändrades och detsamma gjorde musiken. Popmusikerna klippte sig och började bära slips. FM-radion slog igenom på allvar och med det ett branschkrav på en icke alltför dynamiskt differentierad musik. Ljudet komprimerades hårdare, konturerna blev skarpare, det soldisiga, nästan impressionistiska ersattes av det urbana och metallgråa. Under dessa år satte discomusik à la Giorgio Moroder med sina spjälstaket runt taktdelarna de rytmiska normerna som i sin tur utgjorde förutsättningar inte bara för loopbaserade genrer som techno och rap utan även för popbranschen som helhet. Vi talar här om en norm där trumslagarna är mänskliga metronomer och där jämna periodiseringar ackompanjerade av statiska diatoniska harmonirundgångar utgör kanon. Ett bekvämt och rationellt kvantiserande som först på senare år äntligen har börjat luckras upp. En stor del av symfonipopmusikerna och deras lyssnare skulle i den institutionsanpassade amerikanska fusionsmusiken och senare AOR (adult oriented rock) som exempelvis Toto finna ett nytt ombonat musikaliskt medelklasshem. Att symfonipopen återigen börjar kännas fräsch hänger kanske ihop med vår nya sköna nätverksvärld där "branschen" inte längre ensam kan diktera musikmodet. Nu finns nischer för alla och envar (för dem som har råd med en dator+uppkoppling, vill säga).
Gammal keyboardrigg. Bilden togs 1975 (?) i replokalen "Crazy Daisy" i Gårda Göteborg.
Bombastisk", "pretentiös", "kitsch" och "eklektisk" säger belackarna medan fansen gärna använder sig av det i musikkretsar sedan länge trivialiserade begreppet "komplexitet". Men vad är egentligen symfonipop? De flesta musikpratkvarnar är överens om att symfonipopen är en subgenre inom den genre som i slutet av 60-talet och i 70-talets början rubricerades "Progressive" (ej att förväxla med svensk politisk vispop från 70-talet). "Progressive" kan grovt sägas ha utgjort en "andra våg" efter 60-talets urladdning och i likhet med tidigare och senare "andravågar" var den mer konsoliderande och bekräftande än nyskapande och ikonoklastisk. Medan 60-talsmusiker som Frank Zappa, Paul McCartney och Robbie Robertson lyssnade på Varèse, Stockhausen och Cage uttryckte symfonipopmusiker som Jon Anderson och Keith Emerson beundran för Sibelius och Holst. Kanske är symfonipopens brist på "modernism" en bidragande orsak till varför genren har mött oförståelse inom vissa intellektuella kretsar. En annan är att den var utrustad med "fel" sorts hjältar. Popens och rockens "riktiga" hjältar är ju den utmanande vokalisten, den rebelliske gitarristen eller den galne trummisen. Grabbar som sällan lämnade ett hotelltum i ovandaliserat skick eller en fager groupiejungfru obefruktad. Ständigt berusade med med koks i fickorna på kurs mot en tidig död. Symfonipopens hjältar utgjordes av den glasögonprydde nörden som under skoltiden troget varje vecka gick till pianotanten och som framträdde med Kuhlaus sonatiner på övningsämnenas dag och som några år senare uppstod som den demoniske klaviaturekvilibristen med sin uppsjö av moogar, hammondorglar, elpianon m.m. I kölvattnet av den stora mängd fonogram med klassisk och etnisk musik som publicerades under andra hälften av 60-talet uppstod det en genuin nyfikenhet hos "oskolade" musiker och vidsynta producenter. Den klassiska popkostymen vers-refräng med "middle eight" började kännas trång och det fanns en uppriktig längtan att göra popen mer "konstnärlig". Det flörtades med såväl jazz (the Byrds) som modern konstmusik (Mothers of Invention) och västerländsk klassisk musik (Procol Harum och The Nice). Symfonipopen uppstod ur en strävan att "romantisera" popidiomet genom att göra musiken mer differentierad och därmed "berättande". Man började därför i en anda av Abbey Road (sidan två) och Sgt. Pepper att komponera längre konceptuella sjok. I de flesta fall utgörs dessa "minioperor" av ett radband sånger som ibland binds ihop av instrumentala mellanspel och solon och där vissa sånger återkommer i varierat skick. Som exempel kan nämnas den 22 minuter långa Supper's ready med Genesis från albumet Foxtrot (1972). Man finner vidare en strävan att utvigda den harmoniska paletten genom exempelvis mediantik och modulationer bortom huvudfunktionerna. Även rytmiskt/metriskt strävas det efter differentiering medelst udda periodiseringar och taktarter samt taktartsbyten. Populärmusiken och bluesens traditionella hjärtasmärta och ibland politiska texter får här träda tillbaka för charmig hemmagjord engelsk surrealism (Genesis) liksom mer eller mindre obegripliga kvasireligiösa alster (vissa texter hos Yes) och neopekoral. En lysande exempel på några av de nämda attributen finner vi i Genesis The Battle of Epping Forest från albumet Selling England by the Pound från 1973. I denna härligt opretentiösa och friska musikaliska dramatisering av ett annorlunda gängkrig i utkanten av London fascineras man av uppfinnigsrikedomen, inspirationen och inte minst av bandmedlemmarnas höga musikaliska nivå. Peter Gabriels gestaltning och cockneydialekt är obetalbar och Phil Collins trumspel befinner sig i en sjunde himmel.
Intressant och lönsamt (om man är av rätt kön vill säga – en doktorshatt väntar otåligt på sin ägarinna!) vore att studera symfonipopen utifrån ett – som man numera säger – genusperspektiv. Medan man redan på den tiden kunde finna brudar inom smala genrer som freeform och modern konstmusik lyser de med sin frånvaro inom symfonipopen. Är det klaviaturnörden som spökar månntro?
Intressant och lönsamt (om man är av rätt kön vill säga – en doktorshatt väntar otåligt på sin ägarinna!) vore att studera symfonipopen utifrån ett – som man numera säger – genusperspektiv. Medan man redan på den tiden kunde finna brudar inom smala genrer som freeform och modern konstmusik lyser de med sin frånvaro inom symfonipopen. Är det klaviaturnörden som spökar månntro?
Peter Hansen Donsö Maj 2009